Jag måste slå ett slag för "Boken om San Michele" (tre delar) av Axel Munthe. Första gången jag läste den, läste jag ganska snabbt och tyckte den var hyfsat intressant, men snart hade jag glömt det mesta av innehållet. Det som stannade kvar var framförallt hans skildring av tiden i Neapel 1884 där en koleraepidemi härjade. Han hade lämnat sin praktik i Paris för att som läkare hjälpa de drabbade. Jag läser den nu för andra gången, långsammare, och finner den verkligt intressant! Hans skildringar av livet i Paris på 1880-talet - långt innan han träffade vår drottning Victoria - är ett fantastiskt tidsdokument. Han försöker förstå varför han blivit privatläkaren på modet bland de välbesuttna - grevinnor och baronessor - beskriver den hypnotiska kraft han uppenbarligen besatt, samtidigt som han åker ut till fattigkvarteren för att gratis hjälpa de som inte har råd att anlita läkare. Olika företeelser i tiden beskrives på ett intressant och tankeväckande sätt. Munthes kärlek till djur, kanske främst hundar, och hans förmåga att kommunicera med dem är häpnadsväckande. Ett avsnitt i del 2 om hans första och sista beröring med samhällets verkliga förlorare, de små barnen som lämnades bort till fosterföräldrar kort efter födelsen av mödrar som gick upp i rök, barnmorskan "Hajen" som skodde sig på dessa fall och som skickade iväg spädbarnen långt ut på landsbygden där 80% av dem inte överlevde sin ettårsdag, berör verkligen, inte minst mot bakgrund av att samma företeelse var vanligt förekommande i Sverige med kungligt brev om att en kvinna som födde barn kunde vara okänd om hon ville. "Hajen" ställdes inför rätta i Paris och i Sverige ställdes flera s.k. änglamakerskor inför rätta. Detta är en bok som jag varmt rekommenderar.